Jag har inte läst om Veckorevyns utvik "i kampen mot de sjuka kroppsidealen" förrän nu, det är ju sådant som görs regelbundet för att upplysa om hur "riktiga kvinnor ser ut" och ingen sensation. Men det är alltid intressant att läsa reaktionerna runtomkring. Främst handlar kritiken om att problemet med objektifieringen av kvinnokroppen inte kan bekämpas med mer objektifiering om än i annan form (bokstavligt talat). Man anser alltså att Veckorevyns redaktion objektifierar sig själva genom att vika ut sig.
Åsa Erlandsson är kritisk och skriver: "Stor rumpa och hängisar är bara okej om man samtidigt ser glad och sexig ut. Det gäller att vara snygg (men inte perfekt) och vanlig (fast med en tydlig lårgrops- och bilringsgräns)." Hon avslutar med att konstatera "När en Riktig Kvinna (eller man för den delen) ska visas upp, får det inte bli för riktigt." Hon avslutar med att hon tycker att redaktionen borde behållit kläderna på, det hade varit mest vågat.
Redaktionen är alltså inte tillräckligt ful för att kunna vika ut sig i avsett syfte. Borde dom sett sura ut för att "riktiga kvinnor" har inget att se glada ut över? Skamsna över sina imperfektioner för så känner sig ju "riktiga kvinnor"? Bidrar det till objektifieringen att tycka att man är sexig oavsett kroppsform? Innebär en kamp mot objektifieringen en kamp mot sexualiteten? Det är väl snarare en förutsättning att de ser glada och självsäkra ut om budskapet skall framgå.
Jag hävdar att objektifiering som sådan inte är boven i dramat. Däremot borde man sträva efter att vidga utbudet lite och jämna ut könsfördelningen. Någon gång måste väl folkets ögon sett sig mätta på skyltdockor stöpta i samma mall och sukta efter variation. Skyltdockor är också fina vill jag dock inflika, jag vänder mig mot att man ofta vill framföra sådana här kampanjer genom att smutskasta det konkurrerande idealet. Exempelvis "Det är helt okej att ha några extrakilon! (Smala människor är ändå bara svaga, anorektiska modeoffer)" Objektifiera på men objektifiera vitt, brett och världsomspännande!
Jag ogillar att dra till med grottfolks-paralleller men objektifiering har funnits sedan tusentals år tillbaka och man får väl ändå lov att kalla den naturlig, även om dagens ideal är något enkelspåriga och snedvridna. De första skulpturerna som avbildar människor är över 40000 år gamla och föreställer kvinnor med uppförstorade kvinnliga drag. Om dessa figurer varit av religiös art, använts som fertilitetsamuletter eller runkobjekt kvittar egentligen. Jag använder det som bevis för intresset för den kvinnliga kroppen. (Jag kan enkelt dra ett likhetstecken med forntida avbildningar av män också för den delen).
Människan är ett visuellt djur, vi dras till det vi upplever som sunt och attraktivt. Det kan vi inte styra över genom att avsexualisera samhället och helt sudda ut betydelsen av de yttre faktorerna. Vi kan definitivt inte lösa problematiken genom att ställa upp sambandet nakenhet = objektifiering = dåligt.
Vi kan däremot lotsa in "objektifieringen" och samhällsidealen på en bredare och mer upplyst väg där fler kan trivas och må bra.
(I övrigt är sidan "Kroppsbilder" ett hett tips på temat. )
Det som jag vände mig mot i Vecko-Revyns bildreportage var deras herrtidningsposerande. Att se glad ut är det verkligen inget fel på, men att puta med rumpan och se inbjudande ut, det kändes inte helt rätt i sammanhanget. Jag tyckte att det enda de gjorde var att visa en lite större variation på kroppar med i exakt samma sexuellobjektifierande anda.
SvaraRaderaJag tror det är tidningen Solo som flera gånger haft reportage där "vanliga" kvinnor visat upp sina kroppar, både iklädda underkläder och helt nakna. Där har de helt enkelt visat kroppen, inte poserat.
Problemet är alltså att Vecko-Revyn i sina försök att komma tillrätta med problemet (?) objektifiering trampar i samma fälla själva. Det blir lite pinsamt tycker jag.
Personligen har jag alltid haft väldigt svårt för just den här herrtidningstypen av objektifiering, men jag har inga större teorier om varför.
Bloggen "Kroppsbilder" visar för övrigt precis samma typ av bilder som tidigare nämnda reportage i Solo, alltså människor som helt enkelt visar sin kropp, utan att göra sig till på något sätt. Ibland ser de ledsna ut, ibland tuffa, ibland ser man att de gillar att visa upp sig. Men de gör sig aldrig till. Det tycker jag är skönt. "Kroppsbilder" is the shit!
Jag tycker nog precis tvärtom faktiskt, att det är objektifieringen som är problemet. Jag tycker liksom inte att det är en vinst om ALLA kvinnor betraktas som sexobjekt istället för bara de smala och storbröstade, därför att sexobjekt innebär att man inte är subjekt och att ens kropp är något som åtminstone visuellt tillhör vem som helst som nu kan tänkas vilja äga den. Jag tycker till exempel därför extremt illa om burlesk som ofta utmålas som något slags nyfeministiskt och sexpositivt jippo, men det är ju fortfarande exakt samma sak, fast nu featuring celluliter också. Jag tycker det är ungefär lika ovärdigt som att besvara påståenden som "feminister är fula och bittra", det är helt enkelt att vända blicken åt fel håll.
SvaraRaderaProblemet med objektifieringen är ju att den skapar en bild av kvinnokroppen som antingen "mycket vackrare och sexigare än manskroppen" eller som fullständigt osynlig (i händelse av fett, celluliter, hår etc). Det enda möjliga arenorna för dessa fysiska kroppar är alltså sexobjekt eller osynlighet. Manliga kroppar å andra sidan kan generellt kategoriseras som aningen roliga, osynliga (eller gärna osynligt normerande) eller FUNKTIONELLA. Säga vad man vill om hur kul det kan vara men subjektspositionen finns liksom per definition inbäddad i den manliga funktionaliteten, medan kvinnokroppar så gott som uteslutande fungerar som objekt.
Objekt i brist på subjektivitet löper dessutom påtagliga risker att "hanteras ovarsamt" av subjekt. Senast idag tog sig till exempel en man friheten att gnida sitt ben mot mitt. Jag säger inte att det aldrig händer the other way around, men oftast inte...
/anonym 3
Peaches
SvaraRaderaJag tänkte och skrev i de banorna först, men det kändes inte riktigt rätt det heller.
Jag försökte tänka mig att jag var fjorton. Om jag gick in på "kroppsbilder" då och såg de bilderna som oftast är helt kliniska, rakt upp och ner å så ere ba (vilket är det jag älskar med den sidan för övrigt) så hade jag tänkt att "jaha, blir det inte roligare än såhär? Bara att finna sig då."
Bilderna på "kroppsbilder" är oftast ackompanjerade av texter i stil med "Jag känner mig tjock, ful, har celluliter och bristningar och har haft ätstörningar sedan jag var en spermie. Jag försöker jobba med min självbild, den är jättedålig och jag skäms över att visa mig naken". För ett ungt sinne kan det nog lika gärna bli så att man tar åt sig av personen på bildens dåliga självbild istället för peppningen i kommentarsfältet.
Jag hade i den situationen, som ung osäker veckorevyn-läsare, blivit mer inspirerad av deras utvik där det på ett nästan övertydligt sätt visas att det går att känna sig sexig och vara "normal". För jag tror ändå att de flesta vill vara attraktiva inte bara till personligheten när allt kommer till kritan.
Och ur de tankarna ser jag utviket mer som en parafras på herrtidnings-utviken
Anonym 3
SvaraRaderaIntressanta tankebanor. Men det jag fastnar på är just det du skriver om "objekt i brist på subjektivitet". Objektifiering är inte ett problem så länge man lärt sig förstå att ett sexuellt objekt i mänsklig form även ofrånkomligt är ett subjekt.
Jag begår nog synden att objektifiera manskroppen precis lika mycket som en genomsnittlig man objektifierar kvinnokroppen. Jag har däremot inga problem att se det större perspektivet och respektera människan som subjekt.
Att vara "sexobjekt" behöver inte innebära frånvaron av subjekt. Jag anser att jag klarar av den kombinationen och rimligtvis bör de flesta män klara av det också om spelreglerna justeras.
Luddigt uttryckt, har lite brått men det får duga för tillfället
En fråga utav intresse: Om du anser att objektifieringen är ett problem, hur anser du att det borde motverkas?
Hm, jag diskuterade det här med en vän tidigare idag och känner väl att det handlar om att den här typen av diskussioner alltid rör sig inom samma trånga utrymme, problemet är för mig inte HUR skönhetsidealet ser ut, problemet är att det är så förjävla viktigt för kvinnor att leva upp till det. Det är DET jag menar med objektifiering, att det är jaget uttryckt som objekt som är konstant i fokus. Då spelar det liksom inte så stor roll om man ska ha stor eller liten rumpa, problemet är att ens rumpa överhuvudtaget är fokus för generellt intresse och att man kan uppleva sin rumpa som något man "har att komma med" (eller oftast inte har).
SvaraRaderaPå samma sätt tror jag inte heller att objektifiering sker direkt på individnivå, utan att strukturen snarare ser ut som så att kvinnor är objekt, vars kroppar ofta ses som en slags varor, medans män kroppar är osynliga i egenskap av estetiska objekt. Det är förstås individer som bär strukturerna men jag tror ändå att det handlar om något mer socialt inbyggt och maskerat än hur man ser på varandra inom ramen för en sexuell relation t.ex.
jag tror också att många kvinnor faktiskt har väldigt svårt att förhålla sig till sig själva som subjekt och ett exempel kan väl vara prataomdet-debatten, där majoriteten av de som är "utsatta" är kvinnor och där diskussionen ofta handlar om att allt tycks vara okej så länge ingen säger nej. Men det resonemanget håller bara om aktiviteten riktas mot ett objekt, för ett subjekt är ju självt "aktivt" och bidrar därför med en hel del reaktioner förutom nej som liksom måste tas i beaktan. Eller sexartiklar i cosmopolitan som vänder sig till kvinnor men som ändå handlar om hur man själv bäst utgör en vacker vy för sin karl än hur man själv kan få honom i blickfånget..
Jag vet inte hur objektifiering kan motverkas men en start kunde ju vara att snacka mer om saker man kan GÖRA än hur man ser ut. /Anonym 3
Åh, vad jag gillar dig Anonym 3, du satte precis ord på mina funderingar! De här tankarna låg och guppade i skallen på mig men jag orkade inte bena ut dem och sätta dem på pränt. Jag håller med dig till fullo!
SvaraRaderaAnonym 3
SvaraRaderaJag håller i princip med dig i allt du skrev nu och känner att det sluter cirkeln om jag tolkar det ur min vinkel.
När objektifieringen är allt som finns och är hela varat för ett helt kön blir det såklart fel. Lösningen är då att vidga vyerna för kvinnorna själva och förse dem/oss med subjekt såväl som objekt.
Exempelvis när tjejtidningarna presenterar "veckans hunk" och "Årets 100 sexigaste män" är det något som passerar i periferin eftersom det är en sådan liten del av det som gör mannen. Men "Veckans bejb" i herrmagasinen är lumpna och objektifierar kvinnan. Vi kan inte förändra något genom att förbjuda nakenbilder på kvinnor, eller kalla alla som viker ut sig för idioter, det vi borde sträva efter är att göra det till en liten del av det som är kvinnan, inte den ända.