Som tonåring förstod jag inte fenomenet med att "tinga" andra människor. Andras pojkvänner förstod jag var off limit, men bröder, ex-pojkvänner, gamla strul, kompisars span och så vidare? På festen var man tvungen att hålla reda på vilka killar som för fem år sedan varit ihop med någon någorlunda nära vän, vilka alla i tjej-gänget pekat ut som snygga i skolkatalogen och vilka killar som tjejerna pratat med under kvällen eller på tidigare fester för att kunna undvika dem eftersom att kompisarna kanske möjligtvis kunde vara intresserade av dem och varit först till kvarn. Efter denna gallring var utbudet ganska skralt kan man säga.
Min syn var lite mer okomplicerad. Om jag var intresserad av en kille som visade sig vara ointresserad av mig så svor jag en smula innombords, accepterade att jag inte var hans typ och blev litet avundsjuk om han fick till det med någon annan (kompis eller ej). Men jag kan inte påstå att jag på något sätt skulle mått bättre om ingen fått honom och han gått i kloster i evig tid.
(Förtydligar för säkerhets skull att jag inte räknar in pågående olycklig kärlek eller liknande som oförståeligt skäl till att inte vilja att en vän limmar på en viss person)
När det kommer till förhållanden så är svartsjuka något jag har svårt att förstå mig på. I början av vårt förhållande förstod inte min man varför jag inte visade mer svartsjuka, han var van vid mer eller mindre dramatiska utspel och hysteriska bevis på kontrollbehov, vilket jag inte visade minsta tendens till. Han till och med försökte provocera fram svartsjuka eftersom att han inte kunde förstå en kärlek utan svartsjuka, det var nästan som ett bevis på passion.
Svartsjuka har drabbat människan i alla tider och leder för ofta till smärta, våld och ond bråd död
Som jag såg det var det bevis nog att han var tillsammans med mig. Det finns väl ingen logik i att vara tillsammans med någon om man hellre vill vara tillsammans med någon annan? Han "fick" prata med vem han ville, dansa med vem han ville, behålla kontakten med gamla sexpartners utan att jag reagerade. Om han skulle hitta någon han gillade bättre och hellre ville vara tillsammans med skulle det betyda att vi "inte var menade för varandra", eller att det fanns bättre matchningar där ute - även för mig. Det säger ju inte så mycket om man vinner ett maraton-lopp efter att ha eliminerat alla motståndare, man får en medalj och den är jättefin men hur mycket betyder den egentligen? Jag vill bli vald för att jag är den bästa i utbudet, inte för att det inte finns några andra val. Jag inser att det skulle göra fruktansvärt ont att förlora den man älskar till någon annan, men det är ingenting jag har gått runt och tänkt på. Smärtan är i sådana fall oundviklig och får hanteras när den uppstår. I förhållandet vill jag leva här och nu.
När man lever i ett samhälle så är det en fördel om man förstår människorna omkring sig. Jag tror starkt på att försöka omge sig med, och sprida positiv energi i den mån det är möjligt. Andras svartsjukan drabbar egentligen inte mig eftersom jag inte känner av den och min mans visade sig vara en affekterad hinna som var lätt att skrubba bort - men jag är otroligt nyfiken.
Jag undrar hur svartsjuka fungerar egentligen? Hur känns det? Vad är syftet? Vad är mekaniken och drivkraften bakom? Är det så enkelt som att det är en rädsla för att förlora någon man älskar? Det har en negativ klang, men är det något man alltid bör bekämpa eller kan det rentav krydda ett förhållande? Går jag rentav miste om några teskedar passion i min ovilja att "komplicera" saker?
Jag har alltid ansett naivitet vara orsaken till att jag inte förstår vissa sociala fenomen (i brist på bättre beskrivning), men jag undrar om jag verkligen är naiv eller om någon annan diagnos skulle passa bättre?
Hej hej!
SvaraRaderaJag kanske måste skaffa mig ett nick vid det här laget för att inte sammanblandas med andra anonyma men nåväl.
För min del är svartsjuka en känsla som oftast består av lika mått bra och dåligt, men då är jag inte heller en "patologiskt" svartsjuk person och jag är också väldigt trygg med min (monogama) partner. Jag är i grunden säker på att det är mig han vill vara med och att han själv har tillräckligt mycket erfarenhet av destruktiva förhållanden och otrohet (både egen och andras) för att inte upprepa det - Skulle han lessna eller nåt sånt så skulle han tala om det och inte spela fult.
Däremot kan jag ibland känna ett sting av svartsjuka, om han till exempel berättar att han blivit raggad på och flirtad med ute, eller om jag snubblar över något spår av gamla ex, men det är ärligt talat en slags bitterljuv känsla. Jag får liksom simulera känslan av att riskera min älskade till någon annan, men det håller mig på tårna och påminner mig om hur det kändes när vi var nya och lite osäkra på varandra, utan att det egentligen är farligt på riktigt. Som skräckfilm typ. Det här är en känsla som jag rent av kan provocera fram hos mig själv, men som jag ytterst ytterst sällan ger uttryck för inför min partner.
Jag tror inte jag någonsin kännt riktig destruktiv svartsjuka som man mår dåligt av på riktigt men så är jag ju så jävla narcissitisk och övertygad om min egen förträfflighet också.. ;)
/Anonym 3
Jag gör nåt slags skillnad mellan sund och osund svartsjuka. Den sunda svartsjukan kan vara precis som Anonym 3 här ovan beskriver, ett litet sting bara, så att man vet att man fortfarande lever. Dock skulle jag aldrig belasta J med mina möjliga svartsjukekänslor, de är helt och hållet mitt "problem" och inget som han behöver bekymra sig om.
SvaraRaderaSvartsjukan blir osund så fort man börjar utsätta sin partner för den, alltså så fort man det minsta lilla förlorar kontrollen över den. Om man börjar ifrågasätta partnern "varför pratade du med henne?", "vad handlade det där om egentligen?", då har man ett problem.
Jag tror att många människor på något vis misstar svartsjuka för passion. Man tycker att förhållandet är passionerat om det är en massa gap och skrik, drama och "du är MIN och ingen annans". Jag tycker passion handlar om något helt annat.
Min pojkvän är sådan som blir väldigt fysisk och kramig och närgången när han är full, också med bara halvbekanta människor. Jag blev lite chockad då han i somras mitt i allt blottade en massa svartsjuka för mig, blev upprörd över att jag satt och pratade med en ex-pojkvän och berättade om hur han oroar sig då jag är så "lättsinnig" när jag är full. För mig blev det lite upp-och-nedvända världen eftersom jag tycker att det är han som har ett beteende som ibland oroar, men att jag inte har någon rätt eller anledning att tjafsa om det så länge han håller sig inom rimlighetens gränser. Till saken hör också att han tidigare sagt att jag är svartsjuk, när vi spelade ett sällskapsspel förra vintern anförde han svartsjuka som min sämsta egenskap. Jag blev väldigt förvånad över det och undrar fortfarande hur han kan tycka så.
Underbart inlägg som vanligt! :) "Jag vill bli vald för att jag är den bästa i utbudet, inte för att det inte finns några andra val" *gillar*
SvaraRaderaJag har fått inetsat att "lite svartsjuka måste man ju ha". Men det är först nu när jag läste ditt inlägg som jag insåg att varför måste man det!?
Anonym 3
SvaraRaderaJa det hade varit kul att kunna särskilja er anonyma, speciellt om ni kommenterar flera gånger!
Jag har snarare tyckt att det är lite kul när andra raggat på min man. Det bekräftar min åsikt om honom som het. Men det kanske även där ligger någon slags narcissistisk självbelåtenhet i grunden hehe. Han är framför allt fåfäng själv och mår bra av blickar och uppmärksamhet - vilket gör mig glad.
Jag tycker själv att det är trevligt med positiv uppmärksamhet av alla de slag!
Peaches
SvaraRaderaVäl uttryckt om när gränsen är passerad och svartsjukan blir osund!
Jag känner igen mig lite i det du skriver. Jag minns att när jag träffade min man så kändes det nästan som att han i allara första början utgick från att jag var svartsjuk, trots att jag inte visat några tecken på det. Det var så han antog att det skulle vara (som yrrla säger).
Men sen funderade jag också på om det inte kan vara så att svartsjuka människor projicerar sin svartsjuka på sin partner, för att de vet med sig att deras egen svartsjuka är helt irrationell. Man får ofta känslan av att "Men vänta lite, pratar du om mig eller dig själv nu?"
yrrla
SvaraRaderaTack så mycket!
Det är lite det jag börjat ifrågasätta. Svartsjuka tycks ofta förutsättas, och då är det lätt att man försöker iklä sig dom där känslorna som man "borde" ha, fast man kanske inte alls känner dem. Jag har alltid tänkt att det är något fel på mig, att jag är socialt handikappad eller något. Men det är nog snarare så att människor fungerar mycket mer olika än vad som ofta antas!
Jag tycker svartsjuka gör ont! Min man, som jag har varit tillsammans i 21 år....och gift med i 9 år. Pratar och sms:ar med en tjej som han har haft sex med innan vi blev ett par. De har kontakt dagligen, han kan ringa 2-3 gånger/dag, på veckan men inte på helgen för då är han hemma med oss i familjen. Detta river något vansinnigt i hjärtat på mig.Så det tycker jag INTE är sunt.
SvaraRaderaAfrodisiak:
SvaraRaderaJo, men det kanske är ungefär samma känsla som vi har då, fast din kanske är mer anpassad till ert förhållande och därför en aning annorlunda. För det är ju trots allt mer "bra" än "dålig" känsla jag får när någon raggar på min karl. Å andra sidan grundar ju det sig helt i det faktum att det är han själv som berättar det och att det inte råder något tvivel över att det är mig han vill ha.. Sen om han nu skulle flörta tillbaka lite så gör väl inte det så mycket, men jag vill inte höra om det och där kanske vi skiljer oss åt.
/anonym 3
anonym 4 (ovan):
SvaraRaderaJag tycker det där låter rätt konstigt, i alla fall utifrån de detaljer vi får från dig. Jag ringer inte ens min egen sambo 2-3 gånger om dagen, och ingen annan heller. Å andra sidan så är jag inte så mycket för telefonkommunikation och det kanske din man är? Om han ringer dig TIO ggr om dagen så är det ju en annan sak.
I alla fall, sen spelar det ju liksom roll vad de har för relation mer än att de haft sex. Min sambos bästa kompis har han också haft sex med vid något/några tillfällen för flera år sen men det är så marginellt i förhållande till deras mångåriga kompisrelation så det spelar liksom ingen roll och jag gillar henne också. Om det nu var 22 år sen han hade sex med den här kvinnan så kanske deras relation är av annan art nu?
Men kan ni prata om detta överhuvudtaget? Vad säger han själv om vad deras relation går ut på? Har de alltid haft så mycket och nära kontakt?
/anonym 3
Nej de har inte haft kontakt någon gång efter de där kvällarna för 22 år sedan, utan tog kontakt för ca 1 år sedan och när jag kom på honom så skulle han lämna mig och barnen för den här männskan men han är kvar och detta är 7 månader sedan. Han säger att de bara är kompisar, men jag kan utläsa lite mer känslor på deras sms, eller åtminstone på hennes. Prata om det är en svår grej han har sagt 2 gånger under den här tiden att vi ska gå skilda vägar men inte kommit till skott. Han tycker att vi har fått det så himla mycket bättre, pratar mycket mer än innan. Står väldigt undrande ibland när han bjuder hem henne, hit hem till oss...hur tänker han/hon då?? Är det mig de lurar....eler? Tyvärr jobbar han borta måndag till fredag och det gör inte saken bättre för mig iaf. Vi pratar därför en hel del i telefonen på dagarna. Jag älskar honom och det gör ju att det känns mer jobbigt att en del av hans tankar är hos någon annan.
SvaraRaderaMen varför lämnar inte du honom, en man som uppenbarligen inte passar dig (om han tycker att det här är helt okej och du inte gör det, menar jag), och som dessutom "hotat" med att lämna dig flera gånger? Hur tänker han egentligen, det skulle jag bra gärna vilja veta, när han flera gånger sagt att han ska lämna dig men sedan gör en kovändning och tycker att ni har fått det så mycket bättre?
SvaraRaderaDet hade varit en annan sak om det var ren och skär vänskap han hade med den här kvinnan, i så fall hade svartsjukan varit ditt "problem" som det var upp till dig att brottas med, men om han har sagt att han ska lämna dig och barnen för henne så är det ju helt klart inte bara vänskap det handlar om. Om han vill ha flera förhållanden samtidigt så behöver han hitta kvinnor som är likasinnade, inte pina dig på det här sättet. Nej usch. Lämna honom säger jag! (Jo, jag vet, det är inte så enkelt.)
Fast du, samtidigt så undrar jag varför du läser deras sms, vad vinner du egentligen på att plåga dig själv på det viset och sitta och försöka tolka varje bokstav för att se vad som ligger bakom den?
SvaraRaderaAnonym 4
SvaraRaderaBlir otroligt ledsen när jag läser det du skriver. Det måste vara jättejobbigt att leva med en sådan osäkerhet. Jag tycker att det låter som att din olycka inte direkt grundar sig i omotiverad svartsjuka utan snarare i att ni inte är överens om de premisser och regler som ska råda i ert förhållande. Hans velighet kan inte direkt vara till stor hjälp heller.
Tycker också att det låter konstigt att han plötsligt tycker allt blivit bättre när du bevisligen inte mår jättebra. Jag fick tanken att han kanske är en sådan som provocerar fram svartsjuka och mår bra själv, känner sig åtrådd och älskad av det? Det är i sådanna fall väldigt själviskt
Anonym 3
SvaraRaderaAllting som känns bra är bra så länge det inte får någon annan att må dåligt!
Anonym 4:
SvaraRaderaJa, jag håller helt med Peaches efter att ha läst ditt mer utförliga svar. Vad ska du med en sån karl till? Det är ju inte precis svartsjuka som är ert problem utan att han inte kan bestämma sig för vad han vill och ärligt talat tycks skita fullständigt i att du också påverkas av detta. Nu är ju det dock inte så intressant, utan vad som ÄR intressant är vad du vill. Vad är det du älskar så mycket med honom? Finns det verkligen kvar fortfarande, efter den här uppvisningen i självupptagenhet?
Förlåt men jag blir så himla arg. Hur arbetar han själv för att ert förhållande ska förbättras, förutom att gå bakom din rygg med någon han råkat sexa med för hur länge sen som helst? Så jävla genomskinlig ålderkris om du frågar mig.
Om jag var du så skulle det vara dags för lite gränsdragningar. Hon skulle till exempel inte vara välkommen till mitt hem, och jag skulle nog faktiskt inte acceptera fortsatt kontakt mellan dem heller - Han har trots allt hotat att lämna dig för henne! det handlar inte om svartsjuka utan om prioriteringar och att kunna stå för vad man vill med sitt liv egentligen.
/anonym 3
Svartsjuka är någon negativt, eftersom min mamma har varnat för det. Jag upplever att svartsjukan är en stor brist på förtroende och tillit för sig själv och sin älskande partner. Det handlar om respekt. Min karl var van att hans tidigare kvinnor hade korsförhör, men när han levde med mig och blev förvånad att jag var inte som andra, utan ta honom som han är, liksom att han får ta mig som jag är.
SvaraRadera